Och sedan ska vi skrika ännu högre. Det är med lite sorg i hjärtat som jag sitter och tänker.  Det bästa stället att tänka på är när man sitter inne i badrummet. Inte gör att gå på toa eller så, utan bara för att sitta här. Ifred. Jag tänker på de människor som man på något sätt har förlorat. Inte i död, utan som man helt enkelt bara glidit ifrån. Det är klart det alltid kommer att passera människor genom ens liv. Vissa vill man inte ska stanna och vissa ber man på sina bara knän för någon form av stabil trygghet. Jag har en sakara människor jag värderar högt här i livet. En liten skara människor som jag vet alltid kommer finnas där för mig. Men hur lycklig jag än är kommer det alltid finns någon som saknas här hos mig. Någon som jag träffade för länge sedan och som jag saknar att umgås med. Men det är klart: Det är nya tider nu och det är bara att svälja och acceptera detta. Et puis pleurer encore plus!