Förlåt. Jag förstår inte grejen med att jag inte kan ta emot en ursäkt. Mamma kom ner och sa förlåt för något som jag egentligen hade uppfattat helt fel. Så tektiskt sett var det jag som skulle be om ursäkt. Men jag har aldelens för mycket stolthet i kroppen för att ens närma mig henne. Så egentligen är inte stolthet något att ha.  Man skulle vilja skrynkla ihop stoltheten och bara kasta ut genom fönstret. Men hur som helst är vi vänner igen, mamma och jag. För hur knäpp hon en kan vara så kommer hon alltid vara min mamma. Min älskade och allra bästa mamma.