Jag är helt tom. Tom i huvudet och tom i hela kroppen. Ni vet känslan att inte orka göra något annat än att bara ligga i sin säng. Trots att det finns människor som bryr sig, så ignorerar man dom helt för att sova. Eller så känner man att det finns så mycket man egentligen borde säga, men det finns inte ord till de. Det finns inte ord för hur man känner eller så kan man inte sätta ett ord för just de man känner. Saker som man borde säga till nära och kära. Hur bra dom är och hur mycket dom betyder för en. Men man har inte den orken själv, att säga de orden. Säga hur viktiga de är i livet och hur glad man är för att man har dem. Men som sagt, det kanske de vet sen förr. Men det är inte för sent att säga det flera gånger. Jag ska försöka på alla sätt och vis att komma ifrån min "säng dvala". Jag har redan gått alla dagar i skolan hittils, trots att jag inte alls har något ork för de. Men jag har lovat människor. Men att lova dem är bara ett skydd för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan gå till skolan. Jag gör det helt för min skull, trots att jag har lovat dem. Men jag känner att jag vill bort, rensa ut alla tankar och få tänka på något nytt. Jag vill komma bort, om endå bara för en liten stund.

"Det omöjliga tar bara lite längre tid"
Cicero