Seriöst. Att jag inte kan skriva vad jag vill har blivit ett hinder. Av rädsla för att folk ska hitta bloggen och läsa vad jag har skrivit. Jag har sagt de många gånger, men det här gången funderar jag seriöst på att ta bort bloggen. Det är inte lika roligt längre och jag får inte samma sak utav de. Jag har fått det svart på vitt att man får skit för de man skriver. Känslor som man viker ut om sig själv eller åsikter jag har. Jag kan inte ens sova på nätterna. Så fort jag blundar får jag ångest och måste öppna ögonen igen. Det här blev något som blev så mycket större än vad det skulle bli. Jag ska inte ta åt mig av vad människor säger, men jag är sån. Jag tar åt mig så otroligt mycket att det nästan äter upp mig innifrån. Jag antar att man måste glömma. Glömma blicken och glömma ansiktsutrycket. Men det är inte lätt, inte när det har sugit tag i ens pyske. Då finns det där och jag antar att det kommer finnas kvar där ett tag till. Alla säger att jag ska strunta i de. Men i praktiken går de sämre.