Jag känner en kvinna med problem. Hon är kurator på Saras skola. Hon håller psykiskt äta upp min lillasyster innifrån. Hon hänger med Sara på bup, anmäler min familj till soc och massa andra tokigheter. Hon är trevlig och det är de ända sara ser hos henne. Medas vi andra verkligen ser vad hon håller på med. Hon håller på att ta över saras liv och verkar inte bry sig om det hon "lämnar" efter. Vilket vill säga, alla bråken som uppstår här hemma. Sara litar tydligen mer på sin kurator och berättar heldre saker för henne. än för t.ex mig. Min bror har flyttat och Sara är snart borta hon med. Jag kommer stå ensam kvar med ingen lillasyster. Jag är orolig för henne. jag vill inte förlora henne. Men jag orkar verkligen inte med alla bråk som hela tiden uppstår. Hon beter sig som om hon vore 10 år och skriker och har sig. Det är inte ens kul att vara hemma längre. Det enda jag vill är att ha tillbaka min lillasyster. Jag hatar hon som har tagit henne ifrån mig. Om folk i samhället bara kunde se vad som egentligen händer. men som jag sa till mamma, man måste uppleva de för att kunna göra något åt de. kunna förstå människor som lever i den situationen. Folk förstår inte vad hon gör med Sara. Alla ser henne som en trevlig kurator på skolan. Som har bra hand om elever och människor i allmänheten. Jag såg henne också som en snäll kvinna förut. Förut innan allt det här hände. Men folk frändras och skenet kan bedra. Hon är inte snäll på något sätt. Jag vill bara att allt ska vara som det var förut. Innan hon kom in i bilden, innan hon gjorde sara till hennes följeslagare och trogen tjänare. Jag vill ha min lillasyster tillbaka i våran familjen, där hon hör hemma. Sara är otrevligare än någonsin. Skriker åt alla som kommer i hennes närhet. Skriker till och med åt farmor och mina kusiner. Min lillasyster, du är den enda jag har. Kom tillbaka! Kuratorn förtjänar en gaffel i ögat.